En dag för tidigt kliver den rätt ut på vägen framför vår bil. En älg! En stor, ståtlig, långbent älg. Mitt i stan. Eller nja, men mitt i Mölndal, mellan hemma och Coop i Sisjön en helt vanlig onsdag klampar den ut ur skogen.
Egentligen var det så klart inte en dag för tidigt. Det är ju alltid spännande och kul att se ett vilt djur på nära håll. Men det hade varit helt magiskt om älgen hade valt att kliva ut framför oss dagen efter – när min uncle Jeff och hans fru Barbara precis anlänt från Los Angeles för sitt allra första Sverigebesök. Snacka om den ultimata klyschan liksom! ”And the moose just stepped out into the street, right in front of the Volvocar”.
När man har familj i ett land som USA blir det på något sätt så naturligt att det är vi som åker till dem och hälsar på och inte tvärtom. Till mina första barndomsminnen hör exotiska lådor, packade med vindruvssmakande bubbelgum, knastriga sockerdopade popcorn och rostade mandlar med salt på. Det var 70-tal och farmor i Kalifornien förstod att två små grönavågen utflyttade hippiebarn nog var rätt sugna på sötsaker. Hon försåg oss med socker och drömmar om att det fanns något annat, något större där borta på den andra sidan.
När man sen blev lite äldre var det först till farmor i Santa Barbara och sen till de där underbara farbröderna (uncle Jeff och Peter) i Los Angeles som man valde att resa. Spännande och nytt men ändå tryggt och familj. Farmor besökte Sverige många gånger under min barndom, men vi lyckades aldrig locka några av de andra att ta sig hit till oss i det mörka, kalla och dyra.
För nästan exakt ett år sedan stod jag i köket hos min farbror Jeff med armarna om magen på hans fru Barbara och grät. Inte så där snyggt med en tår rinnandes nerför kinden. Mer fulgrät. Snor, tårar och hulkande ljud. Jag var gravid. Det var kanske därför allt det där ledsna verkligen tog ut sin fulla rätt. Gravidhormoner är inte att leka med. De känner inga gränser. Situationen blev lite obekväm, kanske till och med pinsam. Ingen förstod nog riktigt varför jag var så ledsen. Vi hade ju precis spenderat en fin vecka ihop, gått igenom farmors saker, pratat minnen och kommit fram till var hennes aska skulle spridas. Varför så ledsen liksom?!
När man är trött och sorgsen blir det plötsligt svårt att prata engelska. Jag får fram ”Gravid. Inte flyga på länge. Sen litet barn. Inte lätt att resa. På länge” Men ibland behöver det inte vara så svårt. Ibland är det faktiskt väldigt lätt. ”Nej, men då bestämmer vi att det är vi som kommer till dig nästa sommar istället.” säger Jeff efter att ha bytt några ögonkast med sin fru. ”Ja, ja ja! Vi kommer till dig nästa gång.” nickar hon. Inte svårare än så.
Och så i torsdags kom dom alltså! Efter att ha tänkt igenom allt man MÅSTE visa utlänningar som besöker Sverige för första gången bestämde vi oss för att inte göra en stor grej av det utan hålla det väldigt enkelt.
Det som imponerade på dem var luften, regnet, dofterna, färgerna, ljuset och att man får gott kaffe överallt. Med risk för att låta pretto måste jag ändå säga att vi har så mycket här i Sverige som man inte tänker på. Saker vi tar för givet. Att vattnet i kranen är jättegott och att man kan gå rakt ut i skogen och plocka sommarkantareller är ju faktiskt underbart. Sen tycker jag fortfarande att det hade varit skitkul om den där älgen hade dundrat ut på vägen när de satt med oss i bilen. Som tur är behöver man inte åka så långt för att se både kor, hästar och får både lite här och där. Rätt imponerande djur det också.
Lite djurdramatik blev det i alla fall. När vi var i sommarstugan sprang en liten spindel över golvet när Jeff satt och lekte med min son. Blixtsnabbt stampade den andliga vegetarian som han är (som väldigt många L.A-bor är) på spindeln, som jag precis hade tänkt kasta ut i trädgården. ”Bang!” Måste erkänna att jag blev lite förvånad över att se denna fromma man döda ett djur så fort och målmedvetet. ”Jag visste inte om den var giftig och jag ville inte att Eddie skulle bli biten!” skrek han. ”Jaha, ni har inga giftspindlar i Sverige. Förlåt.”
